Millisekunden innan Gunnars ansikte dök upp på Nyhetsmorgon imorse så hann jag tänka “Gode Gud, låt det inte vara någon jag känner”. Som om jag kände det på mig. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte känner någon som är i Afghanistan. Eller, jag trodde inte det.

Även om jag bara fick äran att träffa honom någon enstaka gång så gjorde Gunnar Andersson ett bestående intryck. Jag tror aldrig jag har träffat en man som är så stolt. Och detta på ett bra sätt, inte dum-tjur-stolt utan en stolthet som genomsyrade hela honom. En stolthet för sitt land och för sitt yrke inom det militära. Rak i ryggen och med högburet huvud. Jag fnissade något om högvakten och denna mannen kunde då förklara för mig vad som driver killarna som står framför kungliga slottet dag och ut och dag in och inte rör en min. Som marscherar fram och tillbaka utan att ens fuska när ingen tittar på. Ära och disciplin. En tro på något större. Han var fascinerande. Att han utöver det var otroligt rolig och trevlig gjorde ju inte honom trist direkt.

Och jag skojade med honom om att det måste ju vara ett lyx-jobb att vara yrkesmilitär i Sverige. Här händer ju inget. Några månader senare är han död. Skjuten av en feg talibantomte som ansåg sig ha rätten att ta Gunnars liv. Och det gör mig så förbannad. För killar som Gunnar är inget som finns i överflöd. Men även om jag tycker att krig är bajs så dog Gunnar medan han försvarade något som vi varje dag tar för givet. Frihet. At the end of the day, hur många av oss har en sådan bedrift att vara stolta över?

Vila i frid.

Ullis och Gunnar på Hotellet förra året.

Vi skulle kika på Mellon hos Jenny och Fredrik igår. Någonstans mellan Jenny Öhlunds robotkoreografi och Anders Ekborgs musikaldrama korkades vinet upp och innan jag visste ordet av stod Carin och mixade rom och cola. Sedan bar det av till Imperiet där jag raggade lite lammköttsbrat och nästan strulade bort min jacka (tack Carin!!).

Det var en skön kväll. Jag har flyt just nu och det känns helt fab.

Carin hade bakat Dumlemuffins som innehöll ungefär en miljon underbara kalorier.

Lisa tog med sin nyförvärvade pojkvän.

Det soon-to-be äkta paret pussades. Och snusade.

Carin hittade rom. Det tyckte jag rockade fett.

Det är så sjukt värdelöst att vara bakis. Idag skulle jag städat, pluggat och gjort en skivbooklet, men det enda jag lyckats åstadkomma hittills är tvätta och en promenad. Jag hoppades att en stund i den friska luften och det underbart vackra vädret skulle göra susen, men icke. Jag är fortfarande seg som sirap. Och jag vill ha godis.

Ett tips från Slussens t-banestation: "An Education". Underbart fin film.

Och så fick jag ett B på förra helgens inlämningsuppgift. Hepp bara! Ett B efter den helvetesveckan är precis vad jag behövde för att höja motivationsnivån några hack.

Just nu känns allt väldigt bra. Jag försöker njuta och inte vara rädd för att allt ska gå åt pipan.

Jag borde plugga lite. Istället prokrastinerar jag. Och mailar min hyresvärd. Någon som behöver en finfin tvåa i Nacka från september till januari?

Och tack så jättemycket för alla hjärtliga grattis och hurrarop. Jag ska berätta mer om New York, jag lovar. Jag försöker bara få ordning på huvudet. Det genomgår något av ett lyckorus just nu.

Var inne på NK Details igår och klämde på smycken från Marc by Marc Jacobs som precis kommit in. Så mycket fint att jag fick dåndimpen! Zipper-örhängena måste jag bara ha, köpstopp eller inte.



Så här glad är jag idag. Ser ut som något ur Poltergeist. Eller. Jag har aldrig sett den. Så jag vet inte. Men som något ur en freaky skräckfilm.

Jag headbangar. Bara så ni vet.

Just. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så.

Det gick vägen. Det gick ta mig fan vägen.

I september flyttar jag till New York ett litet tag.

Dreams are coming true.

Jag kollar på Sanne och co i “Made in Sweden” och blir fruktansvärt sugen på att åka till fjälls. Det faktum att jag inte åkt skidor på ca 15 år är mindre relevant. Det finns väl halvplatta barnbackar? Och heta skidlärare?

Ser ni det där som står ut på sidan av min hals? Det är min halsmandel. Den är enorm. Så pass enorm att jag faktiskt gick till läkaren idag, en visit jag gör sisådär vartannat, vart tredje år. Och läkaren sa, “Det ser inte ut som halsfluss, men om det inte har gått över efter helgen, kom tillbaka. 150 kronor tack!” In ut, fem minuter, snipp snapp snut, slut. Kan man få pengarna tillbaka? Eller iaf hälften eftersom jag inte var så sjuk?

Min TV4 funkar inte. Den hackar och squeekar och är allmänt störd. Och detta den enda kvällen i veckan som jag faktiskt vill se på TV. Glee och Made in Sweden juuuh!

In other news – första stjärnan idag. Nu är jag lite mallig.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att jag blir dödssjuk (nästan iaf) samtidigt som modeveckan pågår. Hela mode-Stockholm springer omkring på visningar som besatta och sliter sitt hår för att hinna med. Själv delar jag min tid mellan soffan och sängen, feberyrar, plöjer lättsamma tv-serier och dricker te. Det är skillnad på liv och liv liksom.

Idag har jag varit helt feberfri, synd bara att halsmandlarna envisas med att stanna i uppblåst format. Om jag har haft halsont sedan i söndags, inte kan jag fortfarande smitta då? Jag börjar bli så smått rastlös och less på dessa fyra väggar. Och Silver börjar bli som en riktigt needy brud.

En positiv grej med att ligga hemma är att jag har kommit ikapp i alla mina tv-serier och dessutom plöjt lite filmer. Igår såg jag Clint Eastwood’s “Invictus“, mycket bra, samt Coen-brödernas “A Serious Man“. Alltså, jag vet inte om det är mig som det är fel på, men jag kan inte för mitt liv fatta vad som rör sig i Coenbrödernas skallar. De gör så mycket konstigt. Jag har försökt förstå ända sedan “Fargo” och den enda filmen som jag faktiskt tyckte var bra var “No Country for Old Men”. Så att “A Serious Man” blev nominerad till en Oscar för bästa film och “Invictus” inte blev det, är för min del smått obegripligt. Men med tanke på att alla hyllar Coenarna så är det antingen jag som är korkad. Eller alla andra som låtsas fatta för att Coenarna är weirda och därmed coola. Ibland är Hollywood väldigt konstigt.

Jag är sjuk. Det är synd om mig. Feber, ont i hela kroppen och halsmandlar stora som tennisbollar.

Blä.

Och inlämningsuppgiften är iväg!

Fy fan vilken vecka det här har varit, på ren svenska. Och till råga på allt tror jag att jag  har blivit sjuk med. Småfebrig, ont i halsen och ont i hela kroppen. Tyvärr är det nog inte en långt utdragen baksmälla utan min kropp som helt enkelt inte pallade trycket. Vek-kropp.

Nu unnar jag mig en liten pluggpaus för att avlägga lägesrapport från fredagens kryssning. Det blev åka av vill jag lova.

Först och främst ett litet Public Service Announcement. Viking Line har slutat sälja alkohol i taxfreen på resan till Åland, vilket innebär slutet för förfesterna i hytterna. Men, tänker ni då, ta med egen alkohol! NÄ sidu, den gubben gick inte, för vet ni mer vad de har infört? Säkerhetskontroller. Och vätska (mer känt som alkohol) får icke medtagas ombord. Så det så.

Efter att viss grinighet inför förlusten av hyttförfest lagt sig så väntande snabbpiffning i den flashiga hytten. Möjligtvis hade de förutsett vår grinighet och därför uppgraderat oss till en A-hytt, vilket för icke-kryssningsfantaster, innebär fönster. Riding high style baby!

Aktiviteter som följde involverade:

* Viking buffet. Detta är ett fenomen. Som innebär att äta. Massor. Och dricka massor. All you can drink liksom.
* Smuggling av drinkar från baren och ned till hytten så att nämnda förfest ändå fick en liten mindre efterföljare.
* Sexor. En massa massa sexor (som i alkohol). De flesta av dem P2. Jag har fortfarande inte vågat kolla balansen (eller obalansen) på bankkontot.
* Byte av skor efter ungefär en halvtimme. Fördelen av att ha “hemmet” i närheten. Sedan ett evigt dansande.
* Dans, dans och dans. Och dans.
*…och eventuellt lite hångel.. :*)
* Nämnde jag alkohol?

Det är tur att man kryssar ungefär var tredje till femte år. Igår var jag levande död. Därför kan jag inte för mitt liv förstå de människor som piffar upp sig till tänderna lagom till frukosten och återställer med en vodka redbull alternativt fem starköl?! För att sedan gå direkt ut på krogen. Krogen?!! Jag somnade i soffan direkt när jag kom hem.

Eventuellt pågick lite drivande av en viss bloggare vid det här tillfället. Den som gissar rätt vinner en klubba?

Mobilen agerade stereo. Jag i dinneroutfit.

Jenny hinkade Strawberry Daquiri hela kvällen. Jag tog P2 intravenöst. Nästan iaf.

This is where the magic happens…